Roevbert – En Vanlig Vardag!

Imorse kände jag att nog kommer det bli en härlig dag, då solen sken och det var ganska varmt i luften då jag traskade ner mot upphämtningsplats. Framför mig gick en kvinna i 35-40 årsåldern och det roliga och även rätt trevliga var att hon vickade något extremt på höfterna när hon gick, ännu roligare var det att hennes rumpa gick EXAKT i takt med musiken jag hade i lurarna. Jag gick där bakom och följde med hennes höfter och smålog för mig själv.
Väl på jobbet då. Min radarpartner har försovit sig så på morgonen möts jag av inte mindre än 4 st lastbilschaufförer som vill bli lossade vilket egentligen är min radarpartners arbetsuppgift, men de är inte så mycket för mig att göra förutom att åka ut och lossa bilarna. När jag håller på med bil 1 så ringer telefonen. Det är arbetskollega nr 2 som jag direkt hör är förbannad på något.
- Är du på kontoret, skriker han!
- Nej jag är ute och lossar, våran kollega har fasnat i sängen, svarade jag
Han börjar skrika åt mig att jag måste åka in direkt och hjälpa honom varpå jag svarar att det kan jag inte göra då jag har 4 bilar som står och väntar på min expertis, jag kan ju inte avbryta en påbörjad lossning och säga till chauffören att “Jag kommer tillbaka om 20 minuter, vänta här” då skulle det inte ta många minuter innan jag får ett annat upprört samtal från högre höjder.
Min arbetskollega blir ursinnig för att jag inte kan hjälpa honom och börjar skrika saker jag inte törs nämna här då det är minderåriga som läser min blogg. Så till slut orkar jag inte lyssna längre utan slänger helt enkelt på luren och fortsätter att lossa bilarna.
Efter 2 timmar ca är jag färdig och det är dags för morgonfika. Jag får då en ursäkt av kollegan som skällt på mig, ingen fara på taket där inte och vi skålade med en varsinn kopp kaffe!
Sen är det dags igen när ytterligare en kollega först ber om hjälp, sen försvinner iväg i ett privat ärende utan att delge mig i exakt vad jag ska hjälpa honom med. Men jag gör väl det jag kan göra utan att stressa! När kollegan sen kommer tillbaka från sitt privata ärende är det dags för nästa utskällning. – Men vafan har du ställt på de här skiten för? det ska ju inte dit! Jag skriker tillbaka att om det är så jävla viktigt så får han väl för fan säga vad jag får ställa på och inte…han försvinner muttrande och jag parkerar trucken, nästa gång han ber om hjälp så kommer jag be honom att köra upp en skruvmejsel där det känns bra!
Först nu vid 11 tiden så kan jag sätta mig här och påbörja MITT arbete som egentligen skulle börja klockan 7, men jag väljer istället att skriva det här inlägget. Måste ju få skriva av mig lite aggressioner

Så om vi återgår till den första meningen jag skrev: “Imorse kände jag att nog kommer det bli en härlig dag”

nja….?

Jag har nu under mina år på detta företaget stött på många motgångar,överkörningar och bakslag men aldrig något som ens är i närheten av det här som sker nu!
Vi håller ju på med en ombyggnation och nu har vi ett lagerutrymme vi använder som ska rivas och då måste vi ju självklart tömma det på material innan rivningsarbetet kommer påbörjas nästa vecka. Från början var det redan klart vart vi kunde ställa allt och då var det inget vi tänkte på nämnvärt, en kvälls extraarbete så skulle allt vara flyttat och klart! Sent i förra veckan fick vi beskedet att projektledarna nu ändrat sig och att vi nu längre inte får ställa något alls där. Lokalen ska dock stå mer eller mindre tom i flera månader framåt och någon anledning till varför vi inte får ställa något där har vi inte fått.
Vi har då gått och klurat oss gråhåriga över vart man kan frigöra yta så att materialet får plats och lagerutrymmet kan börja rivas. Att ställa det utomhus är uteslutet då 100% av materialet är fuktkänsligt.
Vi har bett om ett nytt ställage där vi kunde fått in säkert hälften av materialet. Jättebra idé tyckte våran Chef, dagen efter kommer han och säger att projektledarna nekat pga kostnader.
Nu börjar D-Day att knacka på dörren och vi har fortfarande knappt kunnat lösa något iom att vi helt enkelt inte har någon plats någonstans och att samtliga förslag vi har kommit fram med har nekats av projektledarna.
Det känns tröstlöst och extremt frustrerande att komma på en bra idé och känna “Fan vad skönt då har vi löst det här” för att sedan några timmar senare få reda på att vi inte får lov till det. GÅNG på GÅNG.
Sammanlagt har vi lagt fram 12 förslag till lösningar och endast 1 har vi fått lov till, nämnligen att riva ner en liten minimalisk plats där teamledarna står varje morgon och har lagmöten. Men där kan vi ungefär ställa 1/200 del av materialet så den vinsten, även om den var skön så räddar den inte oss!
Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig såhär överkörd och ingen av oss mår bra här nere, det känns som att företaget spottar oss rakt i ansiktet och att dom sitter på sina slipsnissemöten och skrattar rått åt oss. Ett hån!
Nu fick vi senast igår ett litet ljus i tunneln då vi blev lovade ett, om än litet utrymme men som skulle hjälpa en bra bit av våra problem. Men då fick vi senare reda på att det utrymmet blivit utlovad till några andra där det ska stå farligt avfall, vilket betyder att vi nu än en gång får kliva tillbaka på ruta ett. Nu vet vi inte hur det blir utan vi väntar på slutgiltigt besked. Men jag har inte höga förhoppningar direkt!

Trots att jag egentligen borde skita i allt och inse att jag gjort vad jag kunnat, att sen företaget inte vill förstå att det här är ett problem och att det kommer drabba företaget något enormt både leveransmässigt och då även ekonomiskt kommer just vara deras problem, inte mitt!  Dock får man den här olustiga känslan i magen när man går och grubblar på något!

Aja, ska dränka mina problem i öl ikväll. tjo!

Jag har länge påpekat och kritiserat dessa no-brain kändisar som florerar överallt i Sveriges media nuförtiden. Jag tycker synd om dagens tonåringar speciellt tjejer som får växa upp med mediaikoner som visar att talang och folkvett inte längre spelar någon roll i dagens samhälle och att man inte längre behöver kämpa för att nå framgång.
Såporna håller på att ta kål på Sverige mer än vi anar, via media förstör det sakta men säkert människans ideal.
Nu ska alltså Linda Rosing hitta den rätta personen i hennes liv (igen) Och nu såg jag ju inte programmet av en självklar anledning = jag blir irriterad och spyfärdig så fort jag ser henne. Men programmet handlar i princip om att ett gäng killar ska dejta henne och dittan o dattan och till slut ska hon hitta sin nya Fadde. Oj vilken bra underhållning!
Och nu ska ju även Linda Rosings dotters omgivning få beskåda ännu en gång när mamma ligger och särar på benen i live-tv iom repriskörningen av Big Brother 2003.
Jag tar tillfället i akt och citerar en kommentar Mats skrev:

“Det förstör samhället som du säger, det fördummar människorna och ger fel signaler till våra ungdomar. Såna som LR, “modebloggarna” andra såpor osv förstör mer än man tror. Vad hände med dom gamla idealen. Jobba hårt, spara, investera, starta företag, plugga för att bli något osv. Skaffa respekt den vägen. Nej det är bara tråkigt. Idag ska man bli känd snabbt utan att kunna något överhuvudtaget och att man måste jobba hårt och att inget är gratis om man ska komma någonstans det läser man aldrig om i tidningarna.”

När ska media och övriga allmänheten förstå att det är dags att bojkotta Linda Rosing för gott?
Tack och hej!